nu ere klippt

12 October, 2017

Spontanklippte mig kort igår!!!! Har tänkt på det länge och ju klippt det kortare successivt.

Såhär långt (och risigt) var det ju för ungefär ett år sedan….

Sen förra julen klippte jag av stålulls-längderna så det blev typ 1,5-2 dm kortare….

Innan vi åkte hem från Ecuador i februari klippte jag av det ännu lite till, till lite kortare än axellångt….

Sen klippte Sebbe mig någon gång i maj så det blev bara lite längre än öronen….

 

Sen gjorde jag en undercut i nacken någon gång i somras, men det inser jag att jag inte ens har nån vettig bild på? Ni får fantisera. Men igår alltså! Då gjorde jag slag i saken och klippte av alltihopa. Och det blev så jävla snyggt!?!?!?!? Är så sjukt nöjd! Känns så naturligt! Trodde jag ändå skulle känna lite separationsångest, ångra mig lite grand, eller typ, det skulle kännas ovant varje gång jag tittar mig i spegeln.. och det gör det ju, men det känns också som att herregud hur kunde jag dröja så länge med att klippa mig? Jag är gjord för att ha kort hår!!!

Ett axplock av alla kort hår-selfies jag hunnit ta under de ca 18 h jag haft kort hår :))))

 

Väck mig när ni vaknat

10 October, 2017

Jag och Sebbe var och såg Silvana – Väck mig när ni vaknat på Hagabion i fredags. Den var SÅÅÅ bra!!! Rekommenderar starkt. In fact, beordrar er alla att pallra er till närmsta biograf och se den pronto.

Filmen handlar alltså om Silvana Imam, det är ett gäng skapare som följt henne från 2014 till 2016, dvs från början av hennes karriär till nu. Som tittare får en följa med Silvana i framgångar som motgångar, och en får se en mycket mer sårbar sida av henne än en sett tidigare. T.ex. hur sjukt gullig hon är när hon är olyckligt kär i Beatrice Eli i början av filmen. Se den guys.

Det finns bara en IMAM och det är inte en man
Vi är power pussies

PS, i filmen är den legendariska konserten som Silvana och Beatrice gjorde tillsammans på Liseberg 2015 med. Jag var på den tillsammans med Carro och Matilda och det var f a n t a s t i s k t.

Book Club Babes

29 September, 2017

Måste berätta om en fantastisk grej. Jag och några andra grymma quinns har startat bokklubb! Jag och Popp hade pratat löst om detta en del, och för ca en månad sedan slängde vi ihop en facebook-grupp där jag bjöd in Mim för henne ville jag absolut ha med, och Popp bjöd in sina kompisar Ellen och Klara. Jag föreslog att vi skulle läsa Jessa Crispins Därför är jag inte feminist. Ett feministiskt manifest som första bok, och så bestämde vi träff en månad senare för att snacka böcker och feminism i ett kvinnoseparatistiskt rum. Och igår så var det då dags för att träffas första gången!

Anledningen till att detta blev vår första bok, var för att jag läst ett inlägg av Nina Åkestam som läst boken och rekommenderat den. “Det var länge sen jag strök under så mycket i en bok. Ännu längre sen jag kände mig så anklagad och samtidigt så mentalt uppfriskad”, skrev hon. (Läs hela inlägget här). Så då blev jag sugen på att också läsa, och den verkade perfekt för en feministisk bokklubb!

Och igår träffades vi som sagt för första gången som bokklubb, jag, Popp, Mim, Klara och Ellen. Popp och Klara hade fixat med enchilladas-middag (såå gott), jag och Mim ryckte ut och köpte rödvin, och så snackade vi om boken och om feminism och frågor som boken väckt i två timmar. Det var  trevligt och intressant. Vi hade så många bra tankar tillsammans, och det var så intressant att höra vad de andra upplevt när de läst boken, och också hur vi kan tolka en bok så olika. Jag och Klara hade till exempel känt en stigande irritation över boken, som de andra inte alls kände igen sig i. Ellen sa att hon vanligtvis aldrig köpte böcker, men att hon köpt den här efter att hon läst ut sin lånade version, för att hon tyckte den var så läsvärd.

Så vad handlar boken om då? Jessa Crispins manifest utgörs av en svidande kritik av dagens västerländska vita medelklass-feminism. Den som kanske vi alla kände oss skyldiga till. Om feminism är att ha en tröja med This is what a feminist looks like-tryck från HM, att fler kvinnor finns på VD-positioner i stora företag, eller att uttrycka sig tillräckligt korrekt och PK för att inte kränka någon, då är jag ingen feminist, skriver Jessa Crispin. Valid point. För hur feministiskt är det att som kvinna kämpa sig till de maktpositioner män traditionellt sett haft i samhället, om en när en väl kommit dit ändå fortsätter att trycka ner andra kvinnor precis på samma sätt, som ett patriarkalt praktexempel? Samtidigt kunde jag som sagt också känna en irritation när jag läst boken, speciellt den sista fjärdedelen, eftersom det var så himla mycket kritik av dagens feminism, utan några direkta lösningar, och ganska mycket bashande på t.ex. manshat, vilket kanske inte är konstruktivt, men en naturlig reaktion på kvinnohat för många.

Hur som helst en intressant, läsvärd, och lättläst bok som jag rekommenderar alla att läsa som vill få sin feminism omruskad och tänka en extra gång. Sedan rekommenderar jag också alla kvinnor och ickebinära jag känner att starta en bokklubb fri från cis-män, och snacka feminism och kamp och hur vi krossar patriarkatet. Så jäkla givande att föra sin kamp i den allra minsta skalan – till exempel genom att lyssna och lära av andra i en bokklubb, peppa varandra och dela med sig av verktyg för hur en överlever i ett patriarkat.

Nästa bok vi skall läsa blir Carin Holmbergs sociologiska studie Det kallas kärlek. Har haft den i min bokhylla forever och nu blir det äntligen en anledning att läsa. Lär bli deppig läsning, men viktig.

Innan jag checkar ut från det här inlägget vill jag också dela med mig av en slutsats vi kom till igår, apropå Crispins kritik mot universalfeminismen, den som välkomnar alla och tycker att allt är feministiskt så länge det förkläs i självförverkligande, empowerment och girl power. Och den lyder nämligen så här: både universalfeminism och radikalfeminism behövs, det som är vitalt är att radikalfeminismen hela tiden radikaliseras, så att universalfeminismen också följer med. Diskursförskjutning alltså. För om det som är radikalt hela tiden radikaliseras mer, så kan det som tidigare var radikalt snart börja betraktas som universalt. Det är det som redan hänt med ordet “feminist” till exempel – idag är det jättevanligt att unga tjejer identifierar sig som feminister, och var och varannan kändis förkunnar att de självklart är feminister (teoretiskt åtminstone, om de är det rent praktiskt är en annan femma). När jag gick i högstadiet/gymnasiet kände jag typ ingen feminist, det var liksom bara radikala extrema orakade feminazis. Så är det inte längre. Det har skett en diskursförskjutning. Den måste fortsätta att ske hela tiden, radikalfeminismen måste hela tiden vara obekväm och extrem och sträva framåt, för att driva på universalfeminismen. Annars blir det farligt. Jämför med högerextremismen i Europa och Sverige, som snarare haft en diskursförskjutning åt andra hållet. Förr var det skämmigt att vara SD:are och nazisterna fick stryk om de visade sina fula trynen på gatorna. Nu har det blivit rumsrent att vara SD:are, det är inte längre tabu att vara rasist på samma sätt, och därför har högerextremismen också blivit starkare – och nazisterna får marschera ostört på våra gator, med polisbeskydd och allt (apropå morgondagens demonstration).

Som sagt, starta bokcirkel! Kom igen det blir kul! Och hörrni, vi ses på gatorna imorgon. Inga nazister på våra gator. No pasarán.

September

25 September, 2017

Ny vecka, nya tag. Har varit på utbildning med Vi Unga i helgen, främst för att träffa kollegor och Vi Unga-aktiva. Det var kul, men det var också mycket drama. Någon spydde mitt under föreläsning (mycket effektivt sätt att tömma en föreläsningssal på två röda) (min första tanke var FUCK, hoppas det inte är vinterkräksjukan för då är det luftburet och fan, då kommer jag vara smittad) (sån tur var, var spyan självförvållad och vederbörande fick åka hem pga brytande av Vi Ungas nolltolerans mot alkohol och droger), en annan fick åka till akuten pga smärtor i nedre regionen (som senare visade sig kunna botas med alvedon), en tredje fick en panikångestattack, en fjärde glömde ta sin medicin och svimmade nästan. Mycket drama som sagt.

Hjälpte även Karin (Sebbes mamma) att flytta, hon har flyttat in i en sprillans ny skitfin lägenhet här i Majorna. Hon fick hennes favoritblomma liljor av mig som inflyttningspresent, och obligatoriskt bubbel också. Och så hann jag även med att träffa mami & papi vilket var superfint. <3 Har också träffat Sophie och Mim i helgen. Är så effektiv när det gäller att få in sociala möten, hehe. Älskar att omge mig av många människor och vänner.

Ahja. Ny vecka nya tag. Har komponerat ihop en ny version av Uti vår hage (ny titel: Ni äger oss aldrig) inklusive tre stämmor, som jag har notsatt (!), så ser fram emot att presentera det för kören ikväll. Nu skall jag iväg och hålla lektion i svenska för asylsökande. Puss

På buss mot Uddevalla

15 September, 2017

Hej gott folk. Sitter just nu på en buss mot Uddevalla. Känner mig viktig pga är på väg dit för två inbokade möten som har med projektet jag jobbar med att göra. Vuxenpoäng ca-shing!!!!

Annars då? Hur går livet? För mig är vardagen igång och hösten har kommit. Är bra på att kompis-date:a och igår träffade jag t.ex. Popp över en take away-kaffe vid Operan. Mycket trevligt. Idag skall jag luncha med Johanna, som bor i Uddevalla. Och ikväll skall jag hem till sis i Spekeröd! Är även igång med acro-yogan, vilket är så H-I-M-L-A KUL!!!! Jodå. Allt är rätt fint ändå.

LULEÅ

8 September, 2017

Hej babes! Jag befinner mig i Luleå!!!!

Alltså det är så långt upp i Sverige? Helt sjukt! Och då är det ändå bara typ 3/4 av Sverige – det finns fortfarande mycket kvar ovanför oss! Och jag har aldrig varit såhär långt norrut – mitt rekord innan Luleå var lite norr om Stockholm, typ Idre. Jag flög hit igår från Gbg, det är en lika lång flygning som till Paris ungefär. Fast norrut då. Sebbes brorsa Adde bor här uppe och han fyller 25 i helgen, så han har bjudit in till storkalas. Med mycket lång framförhållning – redan i början av året bjöd han in oss, haha. Så då får en ju ta och komma faktiskt. Synd bara att det är regnigt och mulet – det är jättebra förhållanden för norrsken just nu, men det ser vi ju inte pga molnen 🙁 Sån jäkla otur.

Adde bor i en liten studentlägenhet på typ 20 kvadrat, så det är lite trångt men mysigt. Vi har skapat en jobb/plugg-stuga. Dani är här också förresten, Sebbes kompis från Bolivia. Hon är i Europa under sommaren och är en vecka här uppe i norra Sverige också lagom till Addes födelsedag. Fint!

Så här fint har vi det just nu! Där Adde och Dani sitter är Danis luftmadrass om nätterna, och där Sebbe sitter hade vi våran haha. Gäller att optimera utrymmet så alla får plats 🙂

En syster i mitt hus – Linda Olsson

31 August, 2017

Läste på inrådan av Popp Linda Olsson’s En syster i mitt hus. Det var en fin liten bok som var trevlig att läsa, mest som tidsfördriv, inget jag skulle rekommendera kanske men ändå som sagt som ett fint tidsfördriv. Annorlunda med så mycket dialog. Det bästa var platsbeskrivningarna, Cadaqués där boken utspelar sig verkar som en fantastisk plats.

Image result for en syster i mitt hus

sjuk

25 August, 2017

Mycket Förkyld Person som skriver här (försöker illustrera detta med bilderna). Så typiskt att avsluta sommaren på detta förkylda sätt. Har sjukat mig från jobbet idag och tänkte att det var lika bra att sjuka mig imorgon också eftersom det ändå är karensdag idag, så förlorar inte jättemycket på att vara sjuk imorgon också (plus att jag nog kommer vara det i vilket fall). Har iaf käkat frulle med Mim som var lika förkyld som jag så det var ju bra!

En update

24 August, 2017

Idag är det min tredje sista dag här på mitt sommarjobb. Ett jobb som varit superlugnt, jag har jobbat på ett boende för sex personer med kognitiva funktionsvariatoner, fast väldigt lindriga sådana så de klarar sig väldigt bra själva. Det har mest handlat om att stötta och peppa. Det har varit mysigt och helt okej, men lugnt som sagt. Men det märks i luften att sommaren börjar lida mot sitt slut, för även om det fortfarande är varmt på dagen så blir det väldigt kallt på natten. Imorse vid halv sju när jag cyklade till jobbet hade jag till och med halsduk för det var knappt tio grader ute. Har dragit på mig en dunderförkylning nu också pga kylan.

Men! God nyhet! Jag har gått och blivit med jobb!!!! Waaah! Jag skall jobba halvtid som projektledare för projektet “Unga Arrangörer” i ett år framöver, med organisationen Vi Unga som arbetsgivare! SÅ BALLT! Så glad för detta!!!!!!

PRIDE

19 August, 2017

Filmen Pride är typ den finaste filmen jag vet. Om ni inte sett den så kommer det bli en del spoilers här, men ni måste se den. Det är en order. Den skildrar så himla fint hur två förtryckta och diskriminerade grupper kunde enas i solidaritet och stå upp för varandra, för trots fördomar så kunde de i solidaritet förstå varandras kamper, och förenas. Arbetarrörelsen och hbtq-rörelsen.

Pride utspelar sig på 80-talet, och berättar historian om hur gruvarbetarna i Dulais i södra Wales under sin strejk 1984-1985 (den längsta i brittisk historia) fick ekonomiskt stöd av en grupp modiga, modiga hbtq-aktivister, Lesbian and Gays Support the Minors (LGSM). LGSM samlade ihop och donerade mer till gruvarbetarna än någon annan stödgrupp. För de förstod och visste hur det kändes att bli smutskastade i tidningarna, få  sina rättigheter ignorerade eller bli slagna och misshandlade av poliser. Och de delade sitt hat mot Thatcher och polisen med gruvarbetarna. I sin kamp förenades de.

Bildresultat för pride 2014 gif

Bildresultat för pride 2014 gif

Bildresultat för pride 2014 gif

Allt detta startades av hbtq- och människorättsaktivisten Mark Ashton, som fanns på riktigt. Han var en av grundarna till LGSM, och blev (åtminstone i filmen) dess frontfigur: “One Community should give solidarity to Another. It is really illogical to say, ‘I’m gay and I’m ino defending the gay Community but I don’t care about anything else…’.” Han får sina vänner att starta LGSM. Och så börjar de samla pengar.

Bildresultat för pride movie gif

De får besök av Dai Donovan, en representant från Dulais, vars närvaro till en början visas mycket skepsis i hbtq-community:t, men som sedan, mottas med vänlighet när han ödmjukt förklarar hur mycket deras ekonomiska bidrag betyder, och hur tacksamma gruvarbetarna är över deras stöd. Och att det inte är så stor skillnad på en bar i Dulais och en gaybar i London ändå, kvinnorna är bara lite mer feminina här (blink till dragqueensen). Donovan fanns på riktigt och var en modig, öppensinnad walesisk gruvarbetare som inte brydde sig om att pengarna de fått samlats in av bögar och lesbiska.

Bildresultat för pride movie gif

Sedan åker LGSM för att besöka Dulais, utan att ha en aning om hur de ska mottas i ett litet, litet gruvsamhälle i ett 80-talets södra Wales.

Bildresultat för pride movie gif

Bildresultat för pride 2014 gif

Många har fördomar, många reser sig demonstrativt upp när LGSM kommer in i samlingssalen. Men det finns också solidaritet och empati, och en enorm tacksamhet för LGSM:s stöd. Så de fortsätter samla in pengar till stöd för gruvstrejken. I solidaritet.

Bildresultat för pride movie gif

Jag gråter så mycket till denna film. Men allra mest i slutet. För när 1985 års hbtq-parad skall hållas, så får LGSM gå allra först. För med sig har de tre busslaster fulla med gruvarbetare från den lilla byn Dulais i södra Wales, som i solidaritet går i paraden för hbtq-personers rättigheter. Börjar nästan gråta nu när jag skriver det, men det är så jävla fint. Och det hände också på riktigt.

Bildresultat för pride movie gif

Bildresultat för pride movie gif

Bildresultat för pride 2014 gif

Bildresultat för pride 2014 gif

Bildresultat för pride 2014 gif

Några av de verkliga personerna i LGSM.

Bildresultat för pride 2014 movie true story

Se filmen. Den är fantastisk.