Belgien

July 25th, 2021

För en vecka sedan (det vill säga i söndags den 18 juli) påbörjade jag resan mot Belgien och Paulina! Tjoho! 🙂 Jag skickade rapporter under hela resan:

13:30 Antigentest avklarat!
16:45 På SJ-tåg söderut!
18:50 Snabbt byte till Öresundståg i Lund
20:10 Paus i Köpenhamn (de kollade inte på mitt test-certifikat…………..)
21:10 På nattbussen söderut!
9:50 Efter en obekväm natt framme i Amsterdam Sloterjik på måndagsmorgonen! (De hade fortfarande inte kollat mitt negativa testresultat)
11:00 På sista flixbussen mellan Amsterdam och Bryssel! I Nederländerna (och Belgien) obligatoriskt med munskydd i kollektivtrafiken.

Var framme i Bryssel klockan 13.45 på måndagen och tog från Bryssel Norra ett citytåg söderut då Paulinas föräldrar bor i the suburbs söder om centrum. På stationen mötte Paulina mig strax innan kl 15 och det var så fint att ses igen <3 Allt som allt tog det alltså strax under 23 timmar. Och även om natten på en flixbuss är jäkligt obekväm, inte bara för att det är obekvämt att försöka sova i ett bussäte utan också för att vid varje stopp (det var tre stycken mellan Köpenhamn och Amsterdam) ropar de i högtalarna och tänder lamporna, så kan man också tänka att det värsta som händer är att man inte sover en natt, och det har man glömt bort en natt senare. Jag bestämde mig för att se en film och släcka lampan efter första stoppet (Odense, som fortfarande var i Danmark) så jag “vaknade” (eller snarare stördes ur mina sömnförsök) då “bara” tre gånger, d.v.s. i Kolding, Hamburg och när vi korsade tyska gränsen för då gick gränspolisen in i bussen och kollade passen. Bäst sov jag faktiskt efter Hamburg för då var det ett par ostörda timmar när man också visste att ingen kommer claim:a sätet bredvid mig (jag hade fått sitta ensam på två säten hela vägen men man var ju lite rädd vid varje stopp att nån skulle behöva det). Satte ett alarm kl 9 (då bussen skulle vara framme 9.20 i Amsterdam) för säkerhets skull, men tänkte att det kommer jag ju inte behöva för jag lär ju inte sova. Men det var tur att jag satte larmet för annars hade jag kanske missat stoppet haha.

Så nu har jag alltså varit i Belgien i nästan en vecka! Det vi gjort hittills? Well, mycket tid har bara spenderats till att ta det lugnt, cuddle och vara hud mot hud för det är ju det man framför allt saknar när man är ifrån varandra. Men vi har också hunnit med att gå på restaurang i Bryssel, dricka belgisk öl, göra en dagsutflykt till en av Belgiens få sjöar (visserligen fint, men helt ojämförligt med Sverige haha), sola och bada vid husets pool (mycket lyxigt hus det här), acroyoga, besöka några av Bryssels parker och grönområden, inspekterat en CBD-affär och inhandlat THC-fritt gräs haha, det är ju lagligt här i Belgien och skall verka avslappnande utan att göra en hög, varit på ett underground latin party (som tyvärr blev avstängt av polisen vid tre-tiden, men vi hann med mycket dans tills dess), träffat Paulinas systrar Lorena och Daniela, lagat mat, sett på Young Royals och bara tagit det lugnt. 🙂

Stalin’s genocides?

July 16th, 2021

Imorse började jag morgonen såhär: frulle på balkongen. Älskar min balkong!!! Börjar dock bli kritiskt vad gäller parasoll: måste verkligen skaffa ett ASAP för i denna värmen med balkong i söderläge går det inte att vara där efter kl 10 typ, eller innan kl 18 (i-landsproblem). Jag har löst det med att ha ett litet paraply som jag fått låna av Popp, haha. Men parasoll är prio när jag kommer hem från Belgien.

Har läst en ny bok för historiakursen! Stalin’s Genocides av Naimark. Naimarks case i boken är att alla de människor som dog under Stalins regim på 1930-talet bör räknas som ett folkmord (trots att det inte passar in i Folkmordskonventionen). Naimark utreder bland annat kollektiviseringen av mark samt dekulakiseringen ‒ handlingar motiverade som nödvändig finansiering av industrialiseringen (Naimark, 2010, s.53) ‒ som politiska åtgärder som orsakade massmord. De så kallade “kulakerna” ‒ bönder som ägde mark ‒ tvingades in i kollektivt jordbruk, en enligt Naimark (2010, s.54) essentiellt politisk åtgärd med syfte att bryta ner självständiga bönder. Inget motstånd tolererades och kulakerna skulle “elimineras som klass” (Naimark, 2010, s.58).

Naimark (2010, s.23) anser att likheterna mellan Stalins och naziregimens mord är så pass många att de gör dem båda genocida i sin essens: båda hade en karismatisk ledare, diktatur, ideologiska motiveringar samt “prometeiska” transformativa strävanden, vilket ledde till massmord. Trots Naimarks (2010, s.125) försiktiga efterlysning av ett stopp på frågan om huruvida en grupp som mördas är nationell, etnisk, religiös, social, politisk eller ekonomisk (för vad spelar det egentligen för roll när det gäller människoliv…?) ser han också skillnader mellan stalinismen och nazismen. Den “apokalyptiska naturen” av nazismens ras-utopi, judarnas fullständiga hjälplöshet och det industriella sätt på vilket massmorden skedde utmärker enligt Naimark (2010, s.123) Förintelsen som det mest extrema fallet av folkmord.

Icke desto mindre bör ändå Stalins politik betraktas som folkmord, enligt Naimark (2010). Först och främst inkluderade original-dokumentet för FN:s folkmordskonvention från 1948 politiska och sociala grupper, vilket under Sovjets påtryckningar sedermera togs bort till att “endast” inkludera religiösa, etniska och nationella grupper. Vidare finns skäl att klassificera både dekulakiseringen, den ukrainska hungersnöden 1932-33, attackerna mot vissa “fiende”-nationaliteter samt “Den stora terrorn” 1937-38 som folkmord enligt Naimark (2010). Argumentet att Sovjet behövde förbereda för krig exploaterades enligt Naimark (2010, s.137) för att legitimera våldet och sist men inte minst är Stalins skuld i det hela jämförbar med Hitlers i Förintelsen.

Den juridiska definitionen av folkmord, ur FN:s Folkmordskonventionen från 1948, har stor betydelse i vad som skall och inte skall klassificeras som folkmord, speciellt, som Naimark (2010) påpekar, eftersom den inte inkluderar sociala, politiska eller ekonomiska grupper. Naimark (2010, s.78) exemplifierar med den ukrainska hungersnöden, Holodomor: om offren lämnades att svälta ihjäl för att de var ukrainare ‒ en nationell grupp ‒ var det enligt konventionen ett folkmord. Om de däremot tilläts dö för att de var bönder ‒ en sociopolitisk grupp ‒ kan det inte klassas som folkmord (Naimark, 2010, s.78).

Enligt Kondrasjin (2007) är grunden för hungersnöden i Ukraina kollektiviseringen av jordbruket “i syfte att åstadkomma en forcerad industrialisering av landet och befästa den egna makten” (Kondrasjin, 2007, s.149), vilket resulterade i att jordbruksproduktionen drastiskt minskade och sedermera ledde till svält. Detta tjänade Stalins mål att eliminera potentiell opposition från “bönder som klass, oberoende av deras nationella tillhörighet” (Kondrasjin, 2007, s.161): svälten riktades alltså inte mot något specifikt nationellt folk enligt Kondrasjin. Även om svälten kan klassificeras som “en organiserad och av människan skapad svält” (Kondrasjin, 2007, s.171) är det dock inget folkmord, tycker Kondrasjin, då det saknas bevis för att Stalinregimen skulle haft för avsikt att förinta det ukrainska folket som sådant. I någon mån kan man kalla det för socialt folkmord av bondeklassen, men termen är överdriven enligt Kondrasjin (2007, s.172) då “Stalinregimen inte uppställde målet att fysiskt förinta de som utsattes för kampanjen”.

Hungersnöden i Ukraina har politiserats av både historiker och politiker, exempelvis krävde på 90-talet antiryska krafter i Ukraina och Väst att Ryssland skulle ta på sig ansvaret för svälten och betala skadestånd till Ukraina (Kondrasjin (2007, s.142). Jag är dock personligen beredd att hålla med Naimark (2010) att Holodomor trots allt var ett folkmord mot bönder som sociopolitisk grupp, och att sociala, ekonomiska och politiska grupper bör ingå i definitionen av folkmord – precis som det gjorde från början.

Källor

Kondrasjin, V. (2007). Hungersnöden i Ryssland och Ukraina 1932-33. I Lennart Samuelsson (red.), Bönder och Bolsjeviker: Den ryska landsbygdens historia 1902-1939. Stockholm: Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan i Stockholm.

Naimark, M.N. (2010). Salin’s Genocides. Princeton: Princeton University Press.

Ordinary men

July 6th, 2021

I historiakursen jag läser på halvtid nu under sommaren via Mittuniversitetet (mitt fjärde universitet btw! Först Göteborg, sedan Lund, Linköping – som jag ju fortfarande är enrolled in och kommer fortsätta på till hösten med min lärarutbildning – och nu Mittuniversitetet i Sundsvall) har jag läst boken Ordinary men av Christopher Browning (1992).

Browning (1992) undersöker och analyserar i sin bok åtalshandlingarna mot polisbataljon 101, en bataljon inom Nazitysklands ordningspolis, och går igenom över tvåhundra förhör med medlemmarna i bataljonen. Browning framhåller att trots tjugo år av studier av dokument och domstolshandlingar om Förintelsen, så hade han aldrig tidigare stött på skildringar av nazisternas monstruösa handlingar i sådant tydligt ljus av de “vanliga människorna” bakom dessa handlingar (Browning, 1992, s.xvi). Därför valde han att undersöka just polisbataljon 101 bestående av ca 500 män, till största del arbetarklass från Hamburg.

Amazon.com : Ordinary Men: Reserve Police Battalion 101 and The Final  Solution in Poland : Office Products

I kapitel fem beskriver Browning (1992, s.47-48) närmare på vilket sätt polisbataljon 101 utgjordes av just “vanliga män”: medelålders män som ansetts för gamla för att vara med i armén och därför rekryterats till ordningspolisen, majoriteten från typiska arbetaryrken såsom truckförare och hamnarbetare, och en minoritet av lägre medelklass som alla jobbat inom service. Försvinnande få var ekonomiskt oberoende, och ingen hade någon vidareutbildning efter folkskolan. Man kan inte säkert veta männens tidigare politiska sympatier, men Browning (1992, s.48) menar att många antagligen varit kommunister, socialister och/eller fackligt engagerade med tanke på deras socioekonomiska bakgrund. Med detta i åtanke, och att de flesta som sagt var från Hamburg – en av de minst nazifierade tyska städerna – så kan man tänka sig att denna grupp “vanliga män” inte kan ha varit en särskilt lovande grupp för att utföra massmord på judar (Browning, 1992, s.48). Ändå var det just det de gjorde.

Vad som skulle kunna tala emot att de var just “vanliga män” är det faktum att de ‒ en grupp på 500 människor ‒ tillsammans mördade minst 83 000 judar (Browning, 1992, s.142). Kan “vanliga män” verkligen göra något sådant horribelt? Men det är just det som Browning (1992, s.189) argumenterar: “If the men of Reserve Police Battalion 101 could become killers under such circumstances, what group of men cannot?”. Brownings case är att nazister, till allra största del, var helt vanliga människor med kapacitet att döda. Som du och jag.

I kapitel 18 diskuterar Browning (1992) vidare just varför den absoluta majoriteten av bataljonen deltog i massmordet. Flera förklaringar addresseras: brutalisering till följd av kriget, rasism, segmentering och rutinisering av uppgifter (d.v.s. att man kanske “bara” ledde judar från en plats till en annan och sedan skjöt en kompanjon, o.s.v.), specifikt urval av förövare, karriärism, att följa order och lyda auktoriteter, ideologisk indoktrinering, samt konformitet till gruppen. Browning (1992, s.159) menar att alla dessa faktorer spelade roll i varierande grad men är dock kritisk till Adorno et als (1950) idé om en “auktoritär personlighet” speciellt mottaglig för antidemokratisk propaganda, och att polisbataljon 101 skulle bestå av sådana personligheter. Nej, de valdes inte ut att mörda judar för att de var speciellt passande för uppgiften, utan snarare för att de råkade finnas tillgängliga just då (Browning, 1992, s.165).

Flera andra teorier om varför människor blir massmördare diskuteras, exempelvis Milgrams (1974) ökända auktoritetsexperiment där försökpersonerna ombads av en auktoritet att ge elektriska stötar till en skådespelare (vilket de inte visste) och hur många som faktiskt gav dödliga doser om auktoriteten sa det. (Dock varierade resultaten mycket beroende på olika omständigheter – t.ex. om försökspersonen såg offret/skådespelaren var det färre som löd auktoriteten och tvärt om). Browning (1992) diskuterar även Zimbardos (1971) Standford prison- experiment där försökspersonerna inom en mycket kort tid ballade ur och man fick avbryta experimentet. Poängen med dessa experiment (som fått mycket kritik) är att vanliga människor, med “rätt” förutsättningar (d.v.s. grupptryck och auktoriteter), väldigt lätt kan utföra brutala, till och med dödande, handlingar.

Detta gällde också den absoluta majoriteten av polisbataljon 101, men 10-20 % av gruppen gjorde motstånd i varierande grad exempelvis genom att mygla, skjuta snett med mening, eller helt enkelt vägra (Browning, 1992). Det som de flesta medlemmar i bataljonen dock visar på är en ökande grad av känslolöshet, brutalitet och avtrubbning: många var äcklade och förfärade över sitt uppdrag att mörda judar i början, men vande sig så småningom. Det fanns dock vissa “nonkonformister” som lyckades behålla “moralisk autonomi” genom att på olika sätt helt undvika att mörda (Browning, 1992, s.127).

I polisbataljon 101 finns framförallt, ur ett offer-bystander-förövare-perspektiv, förövare. Men en minoritet kan ändå ses som bystanders då de på olika sätt undvek att (aktivt) delta i massmordet (Browning, 1992). I den ungerska Förintelsen, som studerats av Palosuo (2008), fokuserar hon framför allt på offren, men också på en fjärde kategori, nämligen räddarna: de som aktivt agerade för att motverka massmordet såsom Raoul Wallenberg som räddade tusentals judar genom “administrativt motstånd” (Palosuo, 2008). Brown (2018; 2020) jämför kvinnliga förövare i Förintelsen och folkmordet på Tutsier i Uganda, och argumenterar för att vi måste kunna se också kvinnor som just “vanliga människor” med kapacitet att mörda, precis som de manliga förövarna i Brownings (1992) Ordinary men. Detta får mig osökt att tänka på inte alla män-debatten. Nej, alla män har inte våldtagit, men alldeles för många. Och alldeles för många kvinnor har erfarenheter av sexuella övergrepp. Det är inte monster som utför sådana övergrepp, utan helt _vanliga_ killar och män. Precis som medlemmarna i polisbataljon 101.

Källor

Adorno, T., Frenkel-Brunswik, E., Levinson, D. & Sanford, N. (1950). The Authoritarian Personality. New York: Harper and Brothers.

Brown, S.E. (2020). “They Forgot Their Role”: Women Perpetrators of the Holocaust and the Genocide Against the Tutsi in Rwanda. Journal of Perpetrator Research, 3(1), 156-185. doi: 10.21039/jpr.3.1.34

Brown, S.E. (2018). Gender and the genocide in Uganda. New York: Routledge.

Browning, C.R. (1992). Ordinary Men. Reserve Police Battalion 101 and the Final Solution in Poland. New York: HarperCollins Publishers, Inc.

Milgram, S. (1974). Obedience to Authority. New York: Harper & Row.

Palosuo, L. (2008). Yellow Stars and Trouser Inspections. Jewish Testimonies from Hungary, 1920-1945. (Doktorsavhandling, Uppsala University Holocaust and Genocide Studies Publications, ISSN 1654-8558; 1). Uppsala: Uppsala universitet. Hämtad från http://uu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A171484&dswid=-3582

Zimbardo, P. (1972). The Stanford Prison Experiment: A Simulation Study of the Psychology of Imprisonment.

Födelsedag

July 1st, 2021

I tisdags den 29e juni fyllde jag 27 år! Hualigen sicken ålder. Men kul att fylla år! Jag tyckte det kändes deppigt att äta frukost själv på sin födelsedag (har ju flyttat in i min nya lägga nu!!!!!!!!) så jag bjöd över Olivia på födelsedagsfrulle 🙂 Det blev mango- och kokossmoothie, hallonjuice från Brämhults, nybakat bröd med gott pålägg och kaffe.

Efter frukost åkte vi till Bergsjön för att bada. Det var dock lite halvmulet så ibland liiite kallt så när två oförskämda män kom och satte sig på första parkett, öppnade varsin öl, satte på hög dunka- dunkamusik samt tände en cigg kände vi att det var dags att gå. Vi styrde cyklarna ner till Gamlestan där vi käkade lunch på Usagi! Jag beställde en födelsedagsöl 🙂

Sen sa vi hejdå och jag åkte hem och duschade etc, för jag skulle ha gäster på födelsedagsmiddag. Matilda, Mim, Popp, Erik och mamma närmare bestämt. Jag hade nämligen föreslagit för familjen att de skulle komma på min födelsedag men pappa och Olivia protesterade p.g.a. Sverige skulle ju spela match i tisdags. Jaja, alla som inte är fotbollintresserade får komma då sa jag, så mamma kom också ^^ Så blir det familjefödelsedagsmiddag imorgon 🙂

Som ni ser fick vi faktiskt plats alla sex på balkongen!! Jag har byggt en lastpalls-soffa (som jag ska köpa en anpassad dyna till idag på Bauhaus!) där man kan sitta tre, och sen klämde vi in tre stolar till. Sån himla bra balkong jag har va, i söderläge dessutom!

En ypperlig födelsedag 🙂

Grövelsjön 21/6

June 21st, 2021

Idag på vår sista vandringsdag åkte vi åter till Grövelsjön. Målet var det så kallade Silverfallet, ett litet vattenfall 4 km från Sjöstugan där vandringen började. Vandringen steg lätt hela vägen upp på Kalfjället men det var fortfarande ganska flackt och lättvandrat. Själva vattenfallet var långtifrån så imponerande som Njupeskärsfallet vi såg igår, men det var nog så fint att få se det forsande vattnet och hur snön fortfarande låg kvar som ett lock över forsen, så rann vattnet liksom under. På väg tillbaka stannade vi vid några raststugor när vi hade drygt 3 km kvar, och fixade lunch på stormköket. Nudlar i Varma koppen-soppa (basilika och tomat samt klar grönsak är vegansk!). Såååå gott som alltid när man käkar mat utomhus 🙂

Sedan hade Olivia kollat ut en annan väg tillbaka, då leden skulle följa en runda så man slapp gå fram och tillbaka. Vid ett vägskäl visade skylten “Grövelsjön 5” men endast med tillhörande skid-markering, inte vandring. Det var alltså en vinterled och jag varnade att det kan nog bli ganska blött alltså, men å andra sidan, vad är det värsta som kan hända utöver blöta skor (det var ju sista vandringsdagen också)? Mycket blev det väldigt blött. Och sedan ännu blötare. Och ännu mer blött ute på myrmarken. Där vi plötsligt inte längre kunde se nästa markering? Vi bestämde oss för att safe:a och vände tillbaka och gick den ursprungliga leden, samma väg tillbaka. Turen bleb alltså drygt 11 km istället för 8 men det var ju äventyrligt 🙂

Fulufjället och Njupeskärsfallet 20/6

June 21st, 2021

Igår (söndag) tog vi bilen söderut eftersom det passade för Gustav och Thomas som sedan skulle vidare tillbaka till Falun, och åkte till Fulufjället som är en av Sveriges nationalparker. Där finns även Sveriges högsta vattenfall med en fri fallhöjd på 70 meter vilket var vårt utflyktsmål! Ca 4 km rundvandring, så det passade vår yngsta medlem i sällskapet. Vägen till fallet gick genom vacker granurskog och myrmark och korsade flera vattendrag och bäckar. Otroligt vackert! Titta bara hur vackert träden speglar sig i i den här tjärnen:

Jag lärde Gustav att man kan äta de späda granskotten, så han gick och samlade till soppan hela vägen haha, så gullig.

På vägen korsade vi bland annat en liten fors med hjälp av en bro, där det blev obligatorisk foto-paus. Så otroligt vacker natur! Pristine wilderness.

Och så kom vi fram till målet för promenaden: Njupeskärsfallet! Så mäktigt. Vädret var redan disigt med hög luftfuktighet, men i ravinen där fallet är är det tydligen alltid hög luftfuktighet och regnmoln. Vi ooh:ade och aah:ade till detta naturens konstverk. Och såhär tidigt på sommaren är det så vackra färger också! Det gröna är liksom limegrönt, för det är så nytt och klorofylligt.

Gustav hade undrat när vi egentligen skulle laga den där soppan som han plockat granskott till, så på en platå nästan direkt efter fallet sattte vi oss ner för att kirra lunch. Jag värmde på pasta och bolognese (frystorkad vegansk från Blå bandet – bara att addera varmt vatten) på trangiaköket och jävlarrrr vad gott det är att äta varm mat utomhus. Life ändå. På väg tillbaka passerade vi sedan en skog av gammeltallar, med träd på över 500 år. Mäktigt att tänka på hur många årstider och livsöden som passerat dessa träd. När vi kom tillbaka till Naturum och parkeringen vinkade vi av Gustav och Thomas och körde tillbaka till Idre. Klart slut på ännj en fin dag!

Trollstigen vid Grövelsjön 19/6

June 21st, 2021

I fredags kväll anlände Thomas och Gustav till Idre, för att de skulle hänga med oss över helgen. De har ju bara deygt 20 mil från Falun. Så himla roligt att få träffa Gustav igen, som jag inte tror jag träffat sedan 2017 när han var knappt ett år?! Sjukt.

På lördagen tog vi oss till Grövelsjön, från vilket vi kollat ut en kort vandring på drygt 3 km anpassat för en 4,5-åring 🙂 samt för vädret – lördagens väderprognos såg inte bra ut…. men det hade i allafall ändrats från en prognos på 40 mm regn till typ 10 så det var ju bra! Och vi lyckades faktiskt pricka in ett regnfritt fönster kring lunch (fastän det låg regn i luften) där vi långsamt vandrade Trollstigen från Grövelsjöns fjällstation ner till Sjöstugan precis vid sjön. En vandring som passade utmärkt för Gustav som sprang i för väg för att få syn på alla troll. Väl nere vid Grövelsjön åt vi lunch på Sjöstugan (lagom till regnet började ösa ner) innan vi promenerade tillbaka till bilen under ganska tunga regndroppae. Väl hemma badade vi bastu och käkade redig husmanskostsmiddag: köttbullar, potatis, lingon och brunsås. Jag tror inte Gustav märkte att allt var helt veganskt 😉

Alltså det har varit såååå mysigt att få hänga med Gustav och lära känna honom lite. Som sagt, träffade honom sist när han var bebis och nu har han ju hunnit bli en liten människa. Och barn i den åldern är så himla roliga att hänga med, de säger så hilarious grejer och i deras värld är allt fortfarande möjligt. Är peppad på att följa med till Astrid Lindgrens värld nu bara för att få ses igen (de ska dit i juli). Och att hälsa på i Falun – Gustav bjöd in mig för att följa med till Lillskogen i Falun, haha, och så sa jag att jamen kanske till hösten? och då sa Gustav att jamen det är ju då jag fyller år! Perfekt, it’s a date.

Bestigning av Städjan 18/6-2021

June 19th, 2021

Igår trotsade vi dimman och regnet och bestämde oss för att bestiga Städjan. Turen skulle vara 3 km upp och 3 km ner, vilket vi tänkte skulle passa efter den långa turen dagen innan. Dock, eftersom det var stigning, skulle turen ta ungefär fyra timmar tur och retur, medan man i vanliga fall vandrar ungefär 3 km i timmen.

Vi parkerade bilen och började promenera genom urskogen där turen började. Det var fuktigt i luften, småregnigt och dimmigt så man bara såg ett par meter framför sig. Upp, upp, upp gick det genom skogen vilket var ganska jobbigt. Efter ungefär en timme kom vi upp ovanför trädlinjen där stigen fortsatte uppåt genom dimman. Vi såg aldrig toppen vi var på väg emot utan följde bara stigen haha. Som bilden nedan såg det ut hela vägen:

Sen började stigen stiga ännu mer och det var rejäl lutning uppåt. Riktigt jobbigt och man fick sätta sig ner och vila med jämna mellanrum. Och rätt som det var var vi över kanten och befann oss på kammen mellan Städjans två toppar (berget ser alltså ut som en städja). Tyvärr såg man inte mycket, haha. Men vi satte oss i alla fall på läsidan av berget och käkade lunch – jag värmde på nudlar och bolognese på triangaköket vilket var såååå gott efter den 3 km långa uppförsbacken. Men sen börjsde det så småningom lätta, och plötsligt började vi se lite längre. Vinden tilltog och blåste bort molnen, och snart tittade även solen fram till och med! Sån tur vi hade – när vi väl var uppe på toppen klarnade himlen och vi fick faktiskt se den fantastiska utsikten över Idre fjäll.

Vi stannade på toppen en stund och njöt av utsikten, innan vi påbörjade nedstigningen igen och hann hem lagom till matchen kl 15 som Olivia och pappa ville se (jag bryr mig tbh inte alls haha). Klart slut på dag 2 i Idre!

Nipfjället runt 17/6-2021

June 18th, 2021

Rapport från fjällen på ingång! Jag befinner mig i Idre sedan två dagar tillnaka tillsammans med m&p och sis. Vi körde upp i onsdags (under en del vånda för egen del – hade FOMO av att missa skolavslutningen med mina nior och en sista kväll med dem och kollegorna. Men well, vi har haft två jättefina dagar på fjället 🙂 Igår var vår första vandringsdag ocn vi slog på stort och gick Nipfjället runt, en ca 17-18 km lång vandring (det stod lite olika på olika ställen på internetz). Nipfjället ligger en tio minuters bilfärd från Idre fjäll så det var smidigt att parkera bilen. Vi parkerade på sommarparkeringen, och på vägen dit åkte man genom den så kallade “Trollvägen” eller “the magic road”. Vi googlade oss fram till att det egentligen är en optisk illusion skapad av avsaknaden av horisontlinje vilket gör att det känns som om bilen rullar uppåt, fastän det egentligen är en svafg nedförsbacke, men på riktigt, det kändes VERKLIGEN som om bilen rullade uppåt. Man frikopplade och släppte gasen och efter nån sekund började bilen literally rulla i uppförsbacke, uppåt (som det kändes). Men det var alltså en illusion. Magiskt hur som helst! 🙂

Efter den lilla upplevelsen började vi gå. Turen började på kalfjället och var behagligt flack. Man hade utsikt över Städjan som vi besteg idag (18/6), en av fjällens sydligaste toppar som tydligen inspirerade personen som skrev nationalsången?

Städjan från Nipfjället
Jag hade min lätta vandringsväska och bar mat och kök och mina egna grejer. Pappa hade jeans och bomullströja hahaha.
På vissa ställen låg snö kvar. Exotiskt!
Hela gänget
Kaffepaus

Vi tog kaffepaus vid första raststugan innan vi gick vidare och så småningom rundade fjället. På väg tillbaka var det blåsigt och snart kom vi ner nedanför trädlinjen där det var lite myggigt, men inte alls så illa som jag varit med om till exempel när jag och Sebbe vandrade på Kungsleden 2019. Vi hade tänkt att ta lunch vid andra raststugan som skulle ligga precis vid trädgränsen men efter nästan en timmes vandring i skog och stugan fortfarande inte dykt upp accepterade vi faktum att vi lyckats missa den och satte oss helt sonika i blåbärsriset och käkade lunch (det behövdes för moralen haha). Efter lunch steg stigen igen och det blev en ganska tuff backe upp till ovanför trädgränsen igen. När vi kommit ut på fjället och till vägen var det 2,5 km kvar av stigning på grusväg till bilen som jag och Olivia tog själva. 🙂 Jobbigare än vad vi tänkt efter många kilometers vandring i ryggen. Vi avslutade vandringen med att åka ner till en närliggande fjällsjö (iskall!!) där vi doppade oss.

Jag väntar på de andra som kämpar upp för sista backen haha
Nydoppade och möra

Det första pappa gjorde när vi kom hem var att nap:a. Jag hade kunnat göra samma sak haha, var så trött. Men we stayed awake, bastade och gick och la oss tidigt och sov i tio timmar (!). Klart slut på första Idredagen.

Till en högstadieelev

June 14th, 2021

Imorgon är min sista jobbdag på Fenestra centrum. Trots åttornas idoga kampanjande för att få mig fastanställd (så jävla gulligt – några i 8B startade till och med en namninsamling haha <3) så har jag inte fått förlängt – men det förstår jag iförsig då de behöver någon på 80 % (och helst med legitimation såklart) och så mycket kan jag inte jobba om jag ska bli klar med min lärarutbildning någon gång. Jag har bestämt mig för att köra på med KPU:n (= kompletterande pedagogisk utbildning) på heltid kommande läsår, så får jag min legitimation vid den här tiden om ett år för att undervisa i samhällskunskap på gymnasiet. Min tredje akademiska utbildning kommer det bli då… haha. Parallellt tänkte jag läsa historia eller sociologi på 50 % (beroende på vad som är mest strategiskt…. d.v.s. vilket av dessa två ämnen som jag snabbast skulle kunna få ytterligare behörighet i….) så då har jag ju ändå inte tid för så mycket jobb. Men jag hoppas på att få komma in och vicka ibland för tbh har den här terminen på Fenestra varit SÅ fantastisk för mig. Och det var ju det det här inlägget skulle handla om. En hyllning till de elever jag haft – och kollegorna jag fått jobba med. 🙂

Den här terminen (och en bit av förra) har på samma gång varit något av det absolut svåraste (eller okej, delad förstaplats med när jag med noll budget arrade en antikapitalistisk pridefestival) och roligaste jag gjort. Jag var skitnervös när jag började, utan lärarlegitimation och riktig lärarerfarenhet, och skulle ta över två nior som haft samma lärare sen sexan. Hur skulle de ta emot en ny vikarie precis i slutspurten, när betygen är så viktiga inför gymnasievalet, och när de haft samma omtyckta lärare de senaste 3,5 åren? Och hur skulle jag tackla uppgiften att ensam lotsa klasser på 25 ungar (mitt i brinnande pandemi…) genom hållbar utveckling, abrahamitiska religioner, samhällsekonomi och demografi…?

Well, såhär med facit i hand så gick det ju ändå bra. Jag hoppas och tror att de lärde sig något, och även om det var en hel del stök (speciellt i en av åttorna….), många övertimmar när jag läste niornas religionstexter, stress över bedömning och myndighetsutövande (literally…. det sätt på vilket jag bedömde niornas religionstexter och ekonomiprov kunde påverka deras möjligheter till att komma in på gymnasiet! Och därmed hela deras framtid! HJÄLP), upprörda vårdnadshavare, besvikna elever och andra utmaningar i stil med “hur agera när elever säger rasistiska/homofoba saker?”, “hur få med ALLA, även de med språk- eller koncentrationssvårigheter?”, “hur vara personlig men inte privat?” och så vidare…. så har det varit så HIMLA roligt.

Alltså det har varit ett sant PRIVILEGIUM att få vara med på ett litet hörn i dessa fjorton-, femton- och sextonåringars liv, och lotsa dem genom några av SO-ämnena efter bästa förmåga (som, såklart, ibland har brustit). Men lyckan när en stökig elev som vanligtvis får F faktiskt fattar slår allt. Eller när en elev med utomeuropeisk bakgrund kan relatera till och använda kunskap om sitt hemland för att förstå det aktuella ämnet. Eller när klassrumsdiskussioner om ekonomi, etik, moral, klass, hbtq+, rasism, politik eller vad det nu än må vara går varm, och elever vågar uttrycka sina ståndpunkter och argumentera för sin sak. Eller när man får ta del av elevernas tankar och resonemang i skrivna uppgifter. Det är visserligen ett jävla megajobb att rätta 50 elevers religionstexter (niorna) eller demografitexter (åttorna), och som sagt, det blev en del övertimmar, men också – så roligt det var att få läsa. Få se att saker som sagts under lektionstiden gått in, och hur eleverna sedan själva relaterar tillbaka och använder kunskapen.

Och för att inte tala om allt runt omkring själva undervisningen. Det tar ju såklart ett tag innan man som ny vikarie är accepterad, och för mig tog det ju ett tag innan jag lärde mig alla 100 nya namn, men så småningom börjar man bygga relationer, och det är så jävla fint att få höra om deras liv och tankar och aktiviteter utanför skolan. Minns också så himla mycket tillbaka till min högstadietid och att gå i åttan/nian. Kan se mig själv i många av eleverna, och kan se vilka jag som 14/15-åring hade fruktat/hatat/varit avundsjuk på/tyckt var söt o.s.v. Kan se hur många av tjejerna är sådana hardworking duktiga flickor med höga krav på sig själva, vilket jag känner igen mig i. Kan se hur det har hänt saker på feminismfronten på ett decennium – de har (åtminstone teoretisk) koll på samtycke vilket gör mig så jävla glad. De är så woke och politiskt medvetna på ett sätt – men fortfarande oroliga tonåringar mitt i den värsta tiden av kroppar som förändras, känslor som sprudlar och man vill vara så nära nära som det bara går, och några är fysiskt vuxna och andra inte och det är skitjobbigt, och man är stressad över skolan och gymnasiet och vill ha bra betyg men samtidigt vara cool och man vill bara passa in men samtidigt vara unik och man är mellan barn och vuxen och är så himla stor men samtidigt så liten. Ja herregud man vill ju inte tillbaka till högstadiet direkt, men jag minns samtidigt tiden med värme när jag nu varit tillbaka i högstadiets korridorer.

På många sätt är åttorna och niorna jag haft så vuxna och mogna, som det här med medvetenheten kring samtycke eller acceptansen för hbtq+ och att bryta de traditionella könsrollerna. Samtidigt är de ju så unga vilket man lätt glömmer bort. Men jag tycker mig se att man kanske blir vuxnare lite snabbare i stan? Eller så var det bara jag. Men om jag ser tillbaka till mig själv på högstadiet kändes jag så mycket mer som ett barn än vad jag betraktar dessa elever? Men som sagt, det kanske bara är så man känner, eller så är det annorlunda mellan stad och landsbygd, eller så är det en kombination eller har faktiskt förändrats.

IMG_3652 (small)
Jag när jag slutade nian år 2010, okysst och längtande, så stor och så liten samtidigt.

Hur som helst, jag har lärt mig en massa om mig själv både privat och som yrkesverksam lärare vilket jag förhoppningsvis lär bli om allt går enligt planerna, och det är framför allt tack vare eleverna (och fantastiska kollegor, t.ex. Ulla som varit min stabila klippa och kunskapskälla genom hela vikarietiden). Så från en tidigare högstadieelev till en annan, tack så himla mycket. Jag ser fram emot att fortsätta vara lärare för att tack vare er fick jag en sån bra första experience. Tänk att jag när jag slutade nian tänkte att jag “aldrig ska bli lärare” (eftersom pappa var rätt bitter på läraryrket på slutet) och nu elva år senare sitter jag här med lite mer än en termin av undervisning i ryggen och viljan att fortsätta med det. Life, ändå.

P.S. Bonusbild på mig, Anna och Mikael från i torsdags när vi klättrade höghöjdsbana i Partille. Perks of being a lärare – det är jävligt tufft under läsåret men sen får man belöning i form av långa sommarlov och en massa lekdagar i slutet på terminen.